Hej Lina,

jag har lovat att inte skriva mer men det tog inte så många timmar innan jag kände att jag behöver bryta det.

Det var ett stort misstag att flytta ihop. Vi var dömda att misslyckas från början. Allt som hände efter att jag flyttade ihop med dig borde fått mig att förstå att det inte skulle fungera. Det var motstånd från början. Jag förstår inte varför jag ändå gick vidare. Jag kan bara hänvisa till det faktum att jag kände en så enorm kärlek till dig. Jag var verkligen inte redo för en sådan kärlek. Mitt liv stod inte på ett sätt som gjorde det möjligt att ta emot oss. Det gör mig så ledsen. Det var verkligen inget fel på vad jag kände för dig. Vad som var fel var att jag inte var redo och jag förstod det inte och jag kunde inte säga nej. Mina känslor visade vägen till något som skulle kunna bli helt fantastiskt. Ja, faktiskt gudomligt. Men varken du eller jag var redo, ej heller hade vi kunskapen att ta hand om det.

Jag förstår nu att du och jag har något, som om det sattes ihop på ett speciellt sätt skulle bli något oerhört. Med din kunskap om det yttre och min kunskap om det inre, skulle vi kunna blivit något så underbart och vacker. Ja, som våra förebilder Deva premal och Miten. Men vi har inte kunskapen att sätta det i verket och därför föll allt i stöpet. Vi kunde inte forma oss så att det vi kände för varandra blev till. Jag är så ledsen för det. Jag fick så många tecken på att det var fel men jag lyssnade inte förrän känslan krossats och blivit grus. Nu ser jag ut över den rykande svarta askan över vårt känsloslott och känner sorg, och känner min begränsning.

Jag vill med dessa ord, befria oss från skuld. Vi har båda förlorat vad våra känslor försökte få oss att förstå, men vår förståelse räckte inte till. Vi hade inte vad som krävdes. Känslan var verkligen underbar men hur vi behandlade varandra var fruktansvärd. Jag inser att gåvan vi fick inte kunde förverkligas i våra händer.