Min pappa tränade mycket och hade stora muskler, vilka han gärna använde när han var berusad. Dessa muskler gjorde honom farlig, men även kniven och batongen.
Är det någon slags symbios med pappa som gör att jag vill ha muskler, att det skulle göra honom glad?
Om jag praktiserar tänkande om att chokladbiten verkligen finns i handen, att den är verklig på denna dröm. Så har jag stora muskler och en pappa som inte bryr sig om dom, som inte delar den glädja jag själv känner. När jag vaknar skapas en annan verklighet, då blir chokladbiten en silikonbåge för näsan, min stora muskel och pappa försvinner. Detta betyder inte att det ena är mer verkligt än det andra, det betyder bara att verkligheten visar sig genom olika sinnen. Om jag sätter ihop detta till en berättelse får jag inte en bibel då, där det är möjligt att gå genom ett hav genom att hålla tillbaka vattnet, eller gå på vatten, eller bota sjuka?
Någonstans skrev jag att alla känslor är välkomna som vänner, att jag skall bjuda in dom och låta dom vara med mig tills de går igen. Nu tänker jag att de inte bara är vänner och får komma i min närhet, utan att jag också vill bli som ett med dom. Att det snarare är som strängar inom mig som blir berörda av något, att jag ljudar och darrar när en handling drar sina fingrar över strängarna. Att mitt nuvarande förhållningssätt är att de befinner sig bortom mig och att jag håller dom ifrån mig. Dom måste först knacka på dörren innan jag släpper in dom. Dom är gäster och inte boende. Jag står ut med dom, tills de uttryckt sig färdigt och sedan får de gå. Det är inte som Ett.
Tänk om det är så att jag blandar ihop de andetag som jag andas med min fria vilja och de andetag som andas av sig själv. De tankar som jag själv tänker och de tankar som tänks av sig själv. De steg jag själv tar och de steg som går av sig själva. De känslor som jag själv skapar genom att äta godis, eller ta mig ut i skogen och de känslor som uppstår av sig själv.
Jag är en människa som i det stora hela är mycket lik Naturen i den meningen att den är självreglerade, där djur och växter styrs av instinkten, de befinner sig i en helhet. Som människa har jag den fria viljan, som uttrycker sig som, att jag ibland kan andas själv, men i huvudsak sköts andningen av något annat. Om detta synsätt flyttas ut över hela mig blir en liten del den fria viljan och den stora delen blir den ofria viljan, det jag inte förmår styra alls eller kan styra en liten stund.
Plötsligt blir det tydligt varför det är svårt att ta ansvar för den del av andningen som utförs av sig själv. Och hur skall jag förhålla mig till den delen av mig själv. Kan jag överhuvud taget säga att det är jag? Kan det vara så att jaget är den lilla del som kallas den fria viljan, den del som kan göra något fritt. Den fria viljan gör det möjligt för mig att ta livet av mig, men det betyder också att jag mördar den autonoma delen, det är därför det heter SJÄLVmördare. Att jag tar livet av den fria viljan är tydligen ok, eftersom den innehåller det fria valet. Men alla handlingar som leder till död, innehåller mordet på det autonoma, vare sig det är människor eller inte.
Klart är att jag skulle dö på fläcken utan det autonoma nervsystemet, (självet, detet), Är inte detta själva grunden till syndafallet, där Eva och Adam drivs ut ur Eden, för att de åt av den förbjudna frukten. Den fria viljan och den autonoma viljan.
Självfallet behöver jag genast lägga till detta att bli som Ett. Hur kommer det sig att dessa två delar, den fria och ofria viljan inte lyckas bli som Ett. Och vad krävs för att den skall bli som Ett. Kan den fria viljan andas så att det inte finns någon skillnad mellan det fria och det ofria, eller ligger det redan begravt en motsägelse i själva ordvalet, det fria och ofria. Vad händer om jag ger det ofria ett namn t.ex. Gud. Kan Michel andas så att det inte uppstår en skillnad mellan hur Gud andas och Michel andas? Och omvänt, kan Gud andas så att Gud och Michel inte kan skiljas åt.
Frågan uppstår då, om det finns en skillnad i detta Ett, denna sammansmältning av Gud och Michel, och bara Gud. Blir denna sammansmältning detsamma som Gud, eller blir denna sammansmältning något mer kraftfullt, eftersom det har möjlighet att uttrycka sig på två olika sätt om det behövs. Det finns också ett tredje, Gud, Michel och GudMichel. Alla tre kan existera om alla delar är följsamma, om Michels vilja och handlingar omfattar det autonom och GudMichel. Detta gäller för alla tre möjligheterna. Om GudMichel önskar utföra en handling behöver GudMichel omfatta både Michel och Gud. Detsamma gäller om Gud utför en handling behöver denna omfatta även GudMichel och Michel.
Detta liknar i mångt och mycket Fadern, Sonen och den Heliga anden. Vilket i själva verket är fyra, eftersom Helheten är det fjärde av dessa delar. Om ett pussel läggs i sin helhet, och alla delar av detta pussel är levande och har en möjlighet att röra sig, skulle det inte vara svårt att föreställa sig några olika scenarier. Det vill säga att helheten skulle kunna gå med sina delar, genom att röra dem på ett regelbundet och medvetet sätt. Ett motsatt scenario är att alla delar rör sig som de vill, vilket skulle lamslå helheten och få den att röra sig oregelbundet och kaosartat, även fast delarna skulle kunna tycka att de nu har den fria viljan, men det verkar som om detta i sin tur skulle göra att delarna var tvungna att hitta på olika handlingar för att bortse från alla andra delar som blir lidande av detta fria handlande. De skulle troligen också få skapa artificiella tankar och känslor, eftersom Helheten inte längre tas hänsyn till.
Något märkligt uppstår ur detta resonemang. Det tredje, det vill säga, GudMichel, vilket på något sätt behöver vara närvarande i vad jag uppfattar som närvaro. Antingen är jag detta GudMichel, eller så är det Gud och Michel, vilka antingen söker tillhörighet, ligger i konflikt med varandra, litar på varandra eller är som Ett, eller går mot sitt avslut.
Kan handlingarna utföras så att de omfattar både Gud och Michel, att ingen av dessa blir åsidosatta av handlingen, eller kan det uttryckas som om alla handlingar alltid sker utifrån GudMichel, och att ingen handling bör utföras som splittrar denna helhet. Vilka konsekvenser medför det? Inga handlingar får med andra ord skada det som uttrycker sig som den medvetna viljan, inga handlingar får utföras som skadar det som uttrycker sig som den autonoma viljan. Det autonoma omfattar hela kroppen, vilket betyder att jag inte får skada kroppen. Det autonoma omfattar också psyket, vilket medför att jag inte får skada själen. Det autonoma omfattar inte den medvetna viljan, vilket i så fall skulle göra det tillåtet att skada den. Men hur kan den medvetna viljan skadas utan att skada kropp och själ? Denna kan bara skadas genom att i så fall skada sig själv, det vill säga sluta vara fri, att aldrig mer visa sig som fri. Att bli vegetativ?
Inget av dessa tillstånd, det vegetativa eller det fria skulle klara sig i samhället.
En annan märklig konsekvens är att jag aldrig får skada en annan människas autonoma del, bara den andras medvetna del. Det autonoma har redan en påverkan på det medvetna, eftersom ett angrepp på kroppen skapar smärta i det medvetna. Det medvetna kan dock bekämpa detta genom att härda ut smärtan, hålla undan den eller bedöva den med olika hjälpmedel.
Tänkandet kan också befrias från känslor, för att slippa ta hänsyn, för att tänka friare.
Känslorna kan också befrias från tankar, för att slippa ta hänsyn, för att känna friare. Ju mer jag skär bort av det svåra i tänkandet, ju lättare blir det att tänka, och lösa problem.
Ett, att vara Ett, är besvärligt!
Har skrivit att handlingar som splittrar behöver upphöra, men inser nu att det finns handlingar som redan är utförda, som fortfarande finns kvar, i form av en färg på en vägg, en tavla på väggen, eller att en handling har sårat en annan människa, som nu skapar splittring av mig. De handlingar som splittrar kan fortsätta att göra det, därför är det viktigt att också utföra handlingar som utsläcker en tidigare splittrande handling.