Skillnaden mellan att missbruka och bruka, är väl att det ena saknar mening.
Meningen med livet, meningen med allt, behöver finnas tillsammans med känslan. Dessa två, mening och känsla behöver vara som Ett. Hålls dem isär är vi sjuka och vi behöver göra oss till Ett igen.

Blir jag behandlad på ett sätt, som saknar mening blir jag vilsen och ledsen. Även om det gör mig glad att göra något som saknar mening, så skadar det mig.

Livet behöver mening och till den en stark anknytning till känslan och tanken. Tillsammans en allt större helhet. Kan jag urskilja meningen från helheten är jag splittrad. Kan jag känna mig skild från tanken är jag splittrad. Talar jag om min kropp och min känsla är jag splittrad.

Att föreställa sig Helheten är ett steg i en mer livskraftig riktning.

Blir min kropp tyst och kall av en tanke, kan jag vara säker på att den tanken splittrat mig.
Om jag känner en känsla utan att kunna tänka, kan jag vara säker på att den känslan splittrar mig.

Har jag just tänkt att jag inte skall springa av ett livskraftigt skäl, och jag sedan springer för att det känns glädjande, kan jag vara säker på att jag är splittrad.