I kontakten med kvinnor har jag uppenbarligen ett självskadebeteende. I det senaste förhållandet började allt med en oerhörd passion som ledde till att jag släppte taget om mitt liv och började leva någon annans. Exet sa: ja, det där är ju sånt man säger när man är kär, om hennes ord att vi skulle bli gamla tillsammans. Precis som hon eldade på passionen och villfarelsen. Men om jag tar bort henne helt och hållet ur ekvationen, finns ändå mitt självskadebeteende kvar. Jag kunde lika gärna skurit mig själv i armen. Den enda skillnaden ligger väl i att jag hade trevligt medans jag skar mig genom kött och senor.

Den här händelsen skulle med all tydlighet kunna visa att de senaste 10 åren varit passionerade, där det rationella blivit åsidosatt, som straff för utbrändheten. Ur händelsehorisonten skulle det kunna vara en realitet att rationaliteten inte fått delta på lika villkor vilket medgav att´möjligheten att verka i livet på ett mer livskraftigt sätt minskade, trots känsloutlevelsen. Detta är ju också tydligt i min ekonomi och i mitt arbete.

Jag har skadat mig själv genom att åsidosätta min rationella sida och förhärliga den känslomässiga. Sitter här och suckar av ångest, ensamhet, svårigheter att sova, med sår i själen, och längtar efter kniven som jag skar mig med. Motsägelsefullt att något som är så behagligt kan göra så ont. Å andra sidan är det väl inte så konstigt att dricka sig berusad på kvällen och sedan var sjuk nästa dag. Vilken otrolig fylla, och vilken otrolig baksmälla. Vilken jävla fylla och vilken jävla baksmälla. Fan, vad jag ljög och lurades. Jag kan också säga att jag lät mig luras. Fast det är intressantare att säga att jag lurade mig själv, att jag lika gärna kunde säga att jag var hon som lurade han. Vad händer om jag låter mig själv tala i alla människor? Att samtalet med andra är som ett samtal med mig själv. Där jag ibland inte kan övertyga mig själv, där jag ibland låter mig övertygas och luras. Vad händer om jag ser det som ett inre samtal när jag talar med andra människor, som en intressant inre process, en matsmältning, att jag faktiskt intar det enhetliga i delarnas samtal.

Vilken fylla och vilken bakfylla. Sorgligt! Det är inte svårt att ha roligt om jag åsidosätter alla mina andra skyldigheter och åtaganden.

Här sitter jag i mitt piss och har skitit på mig. Är blåslagen, gjort av med alla pengar, sårat andra människor och uppfört mig illa. Har ont i huvudet och har kräkts över mig själv. Har ångest och är deprimerad.