De följer 12 stegs metoden och igår var det steg 7, offerrollen och att ta ansvar.

Vi var 20 personer som fick svara på tre frågor. Var och en fick en liten stund i ljuset med sitt svar. Vissa passade och vissa berättade om lidanden som var bråddjupa. Varje svar börjar med att säga sitt namn och varje svar avslutas med, tack! Just det, den tredje frågan var: vad tar du med dig från detta möte. Jag svarade: jag tar med era allihopa hem. Ett glädjefullt fniss bröt ut.

Mötet syftar inte till att man skall möta någon annan än sig själv. Ett nyttigt möte.

Hur jag hittade dit? Tittar igenom Svenska Kyrkans kalender då och då. https://www.svenskakyrkan.se/kalender
Tror att min syn på kyrkan börjar förändras av att jag går alphakursen i Andreaskyrkan. Inte för att jag blir mer kristen utan för att jag ser parallellerna i de tankegångar och känslor som jag själv genomgår.

Varför går jag? Behöver förnya min vänskapskrets och den miljö jag går i. Vore härligt att hitta fler människor som också har en religiös syn på livet. Det vill säga att de öppnar dörren för mer än det rationella och inte skapar känslorna med hjälp av tillsatser utan låter känslolivet stå av sig själv. Vad man sen kallar det kan vara egalt. Jesus, Gud, Allah, new age och så vidare. Jag har skaffat mig mitt eget lexikon och där finns många nya rationella ord som t.ex. Helhet istället för Gud, psyke istället för själ, livskraft istället för helig ande, ovärderligt istället för helig, feedback istället för bön och så vidare.

Det är härligt att beliva alla sidor inom mig i hopp om att allt oftare få uppleva denna helhet som jag så ofta fått känna på i tangon, med medföljande känslor.

Faktum är att jag allt oftare befinner mig i en slags tangoliknande berusning, inte av att dansa med en kvinna, inte av att dansa med en man eller till musik, utan berusningen av att allt mer bli som Ett med mig själv. Att jag faktiskt ändrar handlingarna så att de splittrar mindre och helar mer. Det är en ganska omvälvande upplevelse att gå i parken och tala med figurerna i barken och sedan bli berusad, liksom höljd av kärlek och fråntagen lidandet för en stund.

Tittar jag på mitt nu formar det sig häpnadsväckande nog allt mer åt det håll jag strävar med mitt övande. Men inte som jag trodde, utan som något mycket mer levande. Kanske finns det ständigt denna tredje väg som öppnar sig från tomma intet, om jag tilltalar det, om jag tror att det finns något i det tomma intet, om det kanske till och med är det levande intet och det jag nu befinner mig är det tomma livet.

Intressant!